Mitt namn är Maude Sjölin och jag är född och uppvuxen i Kusmark. År 2000 köpte jag hus här och är tillbaka på "mammas gata".
I mina unga år så var jag en riktigt hästtjej. Hade egen häst, Gylle, ett gotlandsruss som jag fick när jag var 8 år gammal.
Min far och farfar hade jakthundar hemma. Gråhund och stövare, och det blev en tjuvparning och min första hund var ett faktum till pappas och farfars stora fasa.
Man skulle INTE dressera en jakthund för då skulle dom sluta att jaga, fick jag höra när jag försökte lära Lady att inte dra i kopplet, att sitta och ligga på kommando, och att vara lös på gården...Hemska tanke. Men trots att hon var ganska lydig, så fick pappa och farfar skjuta en hel del harar efter henne. Hon var en hejjare på att driva.

Min första riktigt egna hund var Dick, en blandras mellan schäfer och New Foundland. Han var stor och svart med ett ståöra och ett hängöra. Med honom började jag att träna och gick med i Skellefteå Hundungdom och Skellefteå Brukshundklubb. Han var en speciell grabb Dick!
Jag har en dikt hemma som är skriven av mina två klubbkamrater som jag tänkte dela med mig av:

När Maude ska träna spår hon tar,
All utrustning hon har kvar, sen sin tid som hockey-back i Kusmarkslaget
Hon kopplar Dick uti en tross, skriker "Spår" och kastar loss
sen så tar hon inte mark i första taget...
Det var lite om Dick. Jag ska inte berätta historien om den engelsktalande killen som stötte på mig!
Den får ni komma på själv....

1989 köpte jag min första rottweiler, Vallerins Ecco.
Men Ecco började jag att träna och tävla sök och räddng.
1992 fick vi vårt tjänstehundcert och 1993 tävlade vi SM i räddning i Söderhamn. Vi placerade oss på en 11:e plats och det är en placering som jag fortfarande är mycket nöjd med.
1993 blev Ecco Brukschampion i sök, men tyvärr så fick Ecco i cancer 1996, en månad efter vad som visades sig bli vår sista 10:a i söket,  och och han fick somna in i mars 1997. Jag kan sakna honom än i dag...
Tack Maggan & Janne för den underbara hunden!

 Efter Ecco har jag haft några rottisar, tyvärr så har det inte blivit så mycket tävlande av olika anledningar...
Rågrindans Elvis-Presley, Fräcka-Fille och nu Vallerins Nidas. Jag kommer alltid att ha rottisen närmast hjärtat, men det är inte lätt idag att hitta en rottweiler med den arbetskapacitet jag är ute efter.

Staffe då? Hur hamnade Liten hos mig?
Ja den historien är bra...

Jag var och dömde ett inträdesprov i Kiruna och där träffade jag Litens mamma Millan första gången. Jag måste erkänna att jag var skeptisk för en Staffordshire Bullterrier som räddningshund, både jag och Lillemor Lindberg som dömde med mig, men ack vad vi hade fel.
Millan visade sig vara en kanonhund i räddning. Jag har sällan sett en bättre hund. (Tills jag började med Liten förstås) 
Med sin stora kamplust, sin "av & på" knapp så glänste hon i hela inträdesprovet. Gjorde allt efter skolboken. Helt otroligt. När jag sen hade äran att åka upp och bedöma SBK-kontroll 1 i Kiruna så var jag såld... Millan glänste och var så bra att både jag och Peder Dahlberg tappade hakan.
Min stora mun kläckte ur sig:
- Om du någon gång ska para henne, ring mig!
På en funktionskontroll i Skellefteå så berättade Åsa att hon skulle ner och para Millan.
Hemma så fanns redan två hundar, så att det var inte aktuellt...
Morgan Werneklint hävdade att han skulle allt betala en valp åt mig, om jag tog en!
Sagt och gjort, jag bad Åsa att var extra dyr på den valp som skulle bli min...
Allt föll i glömska trodde jag.

 En marskväll så ringde Morgan upp och undrade när jag skulle hämta valpen.
-Vilken valp?
- Millan har valpar och en hanne är din!
- Ursäkta, vad sa du?
- Jo, en hanne är din. När hämtar du?
- Men vänta nu! Jag har inte råd/tid med en till hund!
- Jag har ju köpt han åt dig! När hämtar du?
Tystnad...

Efter några minuters tankeverksamhet så bestämde jag mig. OK, jag tar valpen. Sagt och gjort, Morgan och Åsa kom med Liten till Luleå när jag var där och tittade på en kurs i räddning. Och på den vägen är det. Liten kom till mig och det har jag INTE ångrat.

Tack Åsa för denna underbara lilla varelse och tack Morgan för att du köpte honom åt mig!